Dan för dan före doppare dan

Fjärilarna är kvar och för min del som mamma väcks alla känslor från Erics födsel igen. Vet att jag måste vara stark och stötta min riddare i alla lägen samt hålla övriga barn i familjen nöjda, hmm hur klarade jag det då?
Har svårt att packa, strukturera, skicka alla jobbmail, plocka ihop alla jobbsaker som dessvärre måste med... tror att jag måste inse att hur väl förberedd man än är så finns det saker som triggar igång bra/dåliga sidor inom en vare sig man vill eller inte. Är just nu trött på att höra hur bra andra barn har klarat det och att andra har det värre - det fattar även jag.... men just nu känner jag mig så nervös över de nästkommande dagarna att jag inte ens törs tänka tanken på hur vår riddare mår om 1,5 dygn - jag vill inte ens veta om jag ska vara riktigt ärlig, jag vill ALDRIG att min Eric ska ha ont eller känna sig rädd.
Jag tror ni har förstått... jag är nervös och rädd inför denna operation men vet att jag måste resa mig och glömma det eftersom Eric behöver mig. Kämpa Tina!

Imorgon hoppas jag att jag kommer känna en stor tacksamhet och ett större lugn när jag träffar alla proffesionella, samt att jag inser vilket lyft det kommer att bli för Eric att få en helt sluten gom. Men som sagt just nu har jag svårt att se alla dessa ljuspunkter.
Nej nu måste jag börja packa och Godnatt!