Operation

Igår fredag var det så dags för ytterligare en operation för Eric. I vårt liv är det just nu lite av ombytta roller, Tina jobbar allt konstigare tider och har svårt att vara ledig medan jag har alla möjligheter att hitta luckor. För mig en underbar känsla, tyngre för Tina. Än mer tungt blev det för Tina när hon insåg att hon inte skulle kunna närvara på Erics operation i går. För mig kändes det däremot stort att ha känslan av att det hänger på mg, jag trivdes med det, lita av en "Pay back time-känsla".
Operationen i fråga var att sätta in nya rör i Erics öron, en operation som innebär att han blir av med vätskan bakom trumhinnorna och tack vare det får tillbaka en fullgod hörsel. Vi lämnade huset klockan 6.30 på morgonen, på fastande mage (Eric alltså). Väl framme började jag läsa igenom papperen lite mer noga och insåg snabbt att jag hade tre papper med olika uppgifter på vart vi skulle gå. Valde ett och fick där veta att vi gått fel, blev vänligt visade vart vi skulle och så var det löst. Eric, som vanligt iförd hockeyhandskar var på ett strålande humör och gick verkligen all in för att charma all landstingspersonal han lyckades uppbringa.
Efter diverse rutinkontroller blev det så dags att byta om till landstingsuniform, trots mina ivriga försök att förklara att man i stort sett kan jämföra denna uniform med TV-pucksdressen (dalalag som dalalag liksom:-)) blev han märkbart nedstämd när han blev av med de privata kläderna och handskarna. Det var precis som att han mindes vad som nu komma skulle. Han fick en hutt med lugnande och när vi kom fram till operationssalen var han smålullig och åter på ett strålande humör. Han lekte ivrigt med narkossköterskan (manlig) och narkosläkaren (kvinnlig). Många skratt och roliga upptåg innan han la sig på britsen och inhalerade den substans som snabbt fick honom att somna. Konstigt nog kändes det inte jobbigt för mig, samtidigt som det var otroligt starkt att det nu var jag som närvarade.
Jag gick ut och satte mig i väntrummet och efter ca: 15 minuter kom den mycket trevlige kirurgen ut och berättade att allt gått som planerat och att det runnit ut riktigt mycket segt gojs ur Erics båda öron, vilket så klart var bra.
5 minuter senare blev jag hämtad till uppvaket där en leende men groggy Eric tog emot.
Vi fick efter ett tag komma tillbaka till avdelningen där det väntades glass och saft, Eric lät sig väl smakas. Klockan 10.00 satt vi i bilen på väg hem igen. Eric hör nu fantastiskt bra och man märker tydligt att han är känslig för ljud.
Vi har sagt det förut men det tåls att sägas igen, Eric är och förblir en riddare!