Här kommer min (Pappa Lars) tankar ett år efter det att lille Eric Erhard Erlman föddes. Jag minns det så väl, det där dygnet som vi startade i Gimmen hos Wallbomarna, lek, bad och trevligt umgänge. Tina började så smått titta på klockan och jag förstod genast att hon tog tid på värkar som så smått startade. Värkarna blev allt starkare och tätare så vi bestämde oss för att åka hem och förbereda oss för resa till Falun och BB. Det hela lugnade dock ner sig och vi gick och la oss för att sova, knappt hade vi lagt oss förrän vattnet gick och diverse omständigheter gjorde att barnmorskan tyckte att vi skulle åka in. Väl där inne gick allt mycket snabbt. Det var egentligen allt för långt mellan värkarna så barnmorska överrumplades när T helt enkelt påbörjade själva födseln, på bara några minuter kom då det lilla barnet, livlös och med ett utseende man inte räknat med. Den resa som nu påbörjades i min/våra kroppar var ingen lek, för den som vill kan Ni ju alltid läsa de första dygnens inlägg igen.
Hur som helst så kan vi nu sammanfatta det första året, det började med tre fruktansvärda månader, svårt med maten, Eric gick inte upp i vikt, ständigt gråtandes och svårt med sömnen. Resor till Uppsala var och varannan vecka, näskrok och tape, inte kul men en erfarenhet som vi säkert kan dra nytta av framöver. Två operationer har Eric hittills genomgått, dessa har gått mycket smidigt och med ett fantastiskt resultat, tack alla fantastiska personer inom vården som hjälpt till.
Idag kan sägas om Eric att han är ett av de gladaste barnen på denna jord, i alla fall som det verkar. Han skrattar, ler och busar HELA tiden. Precis som vi gjort med våra två äldre barn så fotade vi honom i ateljé igår, i samband med ettårsdagen. Det var tur att det var en alert fotograf, för Eric hade full show därinne, inte helt lik sina syskon.
Vi titta de härom dagen på film från det att Emma var ett år, lustigt hur olika det kan bli. Emma hade sina färdigheter och var fantastisk med finmotoriken, lugn och hyfsat stillsam. Eric däremot har inte någon vidare finmotorik än så länge men är grymt snabb, påhittig och med ett helt annat tempo i kroppen. Vilket som är bäst? Svaret blir så klart att allt har sin charm och att det är omöjligt att välja. Emil, Emma och Eric är alla bäst på sitt vis, oväntat svar va?:-)
Att vi nu har ett barn med LKG är inget vi egentligen tänker på, tror dock att vi känner att han är ett barn med LKG, inte ett LKG-barn. Att kalla honom för ett LKG-barn blir att placera honom i ett fack, ett fack som inte har någon direkt funktion. Nej, Eric är ett helt vanligt barn, han har LKG men han har också en hel del andra egenskaper som är precis lika unika, kanske skall vi kalla honom för ett Glad-barn, eller ett Bus-barn, eller ett Mys-barn, nej vi föredrar att kalla honom Eric.
Till er alla som kanske väntar barn eller nyss fått ett barn med LKG kan jag bara säga att, Ni måste ta det på Ert sätt, det är inte lätt att förenas med tanken på att inte allt är/blev som man trodde, men jag kan också säga att det finns så grymt bra hjälp att få. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade inte de första dygnen varit så fruktansvärt jobbiga, å andra sidan hade nog ingen fått mig att lyssna då.
Vi har i alla fall blivit en starkare familj med ännu stabilare band, detta första år med Eric är det första i en lång rad med härliga år.
%5B1%5D.jpg)