Då var det dags igen

Sitter med min kopp kaffe och funderar lite över hur de närmaste dagarna skall bli. Idag bär det nämligen av till Uppsala för operation nummer två. Känns nästan lite konstigt, just nu kan man, om man inte vet, inte riktigt se att något är galet. Jag vet att jag är lite jävig, en part i målet liksom, men utan att överdriva vill jag nog säga att Eric är ett av jordens mest skrattande och leende barn, och då skall man börja gräva i det och krångla till vardagen. Klart jag förstår att det måste göras och att det är för hans bästa, men ändå! Den här gången kan jag inte säga att jag är speciellt orolig för själva ingreppet och nedsövningen och det (inte än i alla fall), nu är det mer efterdyningarna som oroar, ingen napp, spjälkade armar och begränsat kostintag. Känns som att det kommer att bli tuffa nätter, och dagar med för den delen. Hur som helst så är det med gott mod och ett bra humör som vi nu skall packa bilen och ge oss söder ut, nya utmaningar ger nya möjligheter, och stark blir man, vi hörs.