Dags för nytt år

Jag väljer att inte gå tillbaka och läsa tidigare inlägg före det att jag gör denna sammanfattning. Det gör jag för att jag vill skriva så som jag minns det, inte nödvändigtvis riktigt ur faktahänseende, men riktigt ur mitt hjärta och hur jag minns dessa månader. Vi åkte till BB i Falun på natten mellan de 29-30 juli. Ganska långt mellan värkarna men vattnet gick och vissa omständigheter gjorde att personalen i Falun tycket att vi skulle komma in. En spänd lycka spreds i min kropp, nu skulle ju barnet ut, sen skulle vi hem och leva ett fantastiskt liv med tre barn, vad skulle kunna gå fel? Någon timme in på den 30 juli kom han då ut, navelsträngen fyra varv runt halsen gjorde att han inte skrek eller andades, lite puls blev det allt på mig redan då, de fick dock mycket snabbt i gång honom och allt var bra. Då höll de upp honom mot mig och T och för mig rasade ALLT. Hur fan ser han ut, tänkte jag, en så vill jag inte ha! Sedan följde några fruktansvärda timmar, gråt, illamående och allmänt kaos var allt som kändes. Jag tänkte många konstiga saker, inget jag skäms för men som sagt mycket konstigt hände i huvudet. T var stark som få. Tack och lov höll hon ihop saker och ting när jag flippade fullständigt. Jag bestämde mig dock genast för att inte hymla, jag talade och skrev exakt vad jag kände, min räddning kan jag lova. Vi har underhela denna resa valt att vara ärliga mot allt och alla, för oss har det inneburit ett sätt att hämta kraft och styrka. Ganska snabbt kunde vi tillsammans vända våra svarta tankar till något possitivt. Redan dag två när vi skulle gå och träffa den första specialisten kände vi båda positiv spänning, det skulle bli roligt att få vara med på den här resan. Vad vi då inte visste var att det stora problemet inte skulle vara Erics missbildning, LKG, nej det stora problemet skulle bli matning, dåligt viktuppgång och massor av andningsstop. Tina har under hela denna resa visat ett fantastiskt tålamod och tagit sitt ansvar på ett föredömligt vis. Inte nog med att hon gett Eric den bästa tänkbara starten, nej hon har samtidigt skött de andra två underbara varelserna och skött hemmet med allt vad det innebär.
Att slåss mot den förbannade vågen på BVC har varit tufft. Hur vi än gjorde så ökade Eric inte i vikt. Tina pumpade och pumpade, testade att inte äta mjölk själv, vi provade olika ersättningar men inget hjälpte. Vi visste att Eric inte skulle få sin första operation före det att han vägde minst fem kilo, detta gjorde att vi kände en viss stress, för efter operationen skulle det troligen gå bättre med matningen, ett moment 22 alltså. Till sist fick vi testa en ersättning med egenskaper som visade sig passa Eric. Många resor till Uppsala blev det, tejp och krokar blev vardag, inget vi eller Eric tyckte om men naturligtvis orkar man kämpa när man vet att det hjälper.
Så kom då brevet vi väntat på, kallelse till operation. Gulp, hjälp, härligt, kul, många känslor igen. Det visade sig dock att detta skulle gå hur bra som helst och nu ser inte en människa som inget vet att Eric har LKG, ser ut som ett ärr efter ett fall eller vad som helst.
Många operationer återstår, det är dock inget vi känner någon större oro för, även om det naturligtvis kommer att vara tufft ibland.
Vad har vi då lärt oss av detta? Massor, så klart:
Använd aldrig uttrycket "det finns de som har det värre" till någon som är mitt uppe i något tufft.
Gör som Ni känner när Ni har det tufft, inte som Ni tror andra tycker Ni skall göra.
Våga vara ärlig mot dig själv och andra.
Kom ihåg att ensam inte alltid är stark, ta hjälp av din omgivning.

Hur som helst så är vi nu en lycklig familj med tre friska och underbara barn!