Shit vad många tankar inför första dagen D

Nu är det bara timmar kvar tills vi skall iväg till Uppsala och Akademiska sjukhuset för första gången. Kan inte riktigt bestämma vilken känsla jag har, ibland känns det riktigt roligt, ibland intressant, ibland skräckfyllt och i bland nästan lite sorgset. Vi känner oss helt klart starka och har bestämt oss för att låta de positiva känslorna ta kontrollen och på så vis låta det ge oss styrka till allt vi har framför oss. Samtidigt går det inte att bortse från de andra känslorna, de finns ju där trots allt.
En annan fundering jag fått under de senaste veckorna är hur man mäter eller jämför känslor. Många säger att "det finns de som har det värre" och "det där kommer att ordna sig" och ja så är det helt klart, men gör det då att man inte får uttrycka de känslor man själv känner. Med det resonemanget så är det bara ett fåtal människor som någonsin får visa att de känner sig ledsna och lite förvirrade ibland. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte säga just dessa två meningar till andra som har det tufft. Sanningen är ju trotts allt den att det är vårt barn det handlar om och då är det tufft för oss även fast andra har det värre.
Just nu känns det faktiskt som att man har lite resfeber, lite samma känsla som när man skall på en utlandssemester till ett land där man inte kan språket, man längtar men vet inte riktigt till vad. Rapport från dagen i Uppsala kommer under morgondagens kväll skulle jag tro.